Kategoriarkiv: Allmänt

Elfte september betyder någonting annat för mig

Den 11 september 2001 hände det något hemskt i USA. De två tornen som kollapsade på grund av terrorismen. Många i USA känner någon som dog den dagen, men de allra flesta (världen över) kommer ihåg vad de gjorde den dagen. Jag själv var i skolan då och hade bara någon vecka innan fyllt 11 år… Men, för mig är det också lite annorlunda. Elfte september betyder någonting annat för mig än ”9/11” i USA. För mig handlar inte 11 september om terrorism, för mig handlar 11 september om saknaden efter min morfar.

Min morfar

Den 11 september 1999 dog min morfar. Han dog av lungemboli. Min mormor hade dött 3 år tidigare i en bilolycka. Det jag egentligen kommer ihåg av morfar är inte mycket. Jag vet att han hade syrgas till hjälp men fortfarande bodde han hemma i deras hus. I mammas barndomshem. Det jag kommer ihåg från den här dagen var att… vi syskon fick vara hos vår ”bonusfamilj” (en familj vi vuxit upp med och känns som vår egna familj) samtidigt som mamma och pappa åkte till morfar. När de kom tillbaka till oss på kvällen hade de handlat lite chips och sådant. Vi trodde då att det var för att morfar ändå hade klarat sig. Nä, det var BingoLotto på kvällen som det var till. Lite lördagsmys sådär. Morfar? Han hade dött…

Jag minns bara att min lillebror sprang iväg till ett av sovrummen och kastade sig på en säng och grät. Det var ju verkligen morfars pojk det där. Och jag? Jag sprang efter och låg bredvid min bror och grät jag med. Än idag kan jag känna stor sorg och saknad efter att inte ha hunnit lära känna min morfar så mycket. Än idag känner jag att elfte september betyder någonting annat för mig än vad många (de allra flesta) kopplar den här dagen till.

Att inte få chansen att lära känna sig mor- och farföräldrar

Idag ser jag detta ur ett annat perspektiv också. Min mormor dog 1996, morfar dog 1999. Min farfar dog 1981 så honom hann jag aldrig lära känna. Mannen som farmor gifte om sig med efter skilsmässan från farfar – han blev ”farfar” på sätt och vis. Han levde till 1994 (tror jag?) så inte heller där hade jag någon större relation. MEN, min farmor levde till 2011. Och där är saknaden oändlig. Alla minnen jag har med henne är ovärderliga. Det är så ovärderligt att ha dessa minnen, dessa stunder med mor- och farföräldrarna att blicka tillbaka på.

Tyvärr… Var det bara Samantha av mina barn som hann träffa deras morfar, min pappa. Mary och Ebba hann pappa se via videosamtal men de hann aldrig träffas. Och jag sörjer det något så oerhört att Michaela aldrig fick den möjligheten heller. Tjejernas farfar dog 2018. Tjejerna (utom Michaela) hann träffa honom en gång. Drygt 3 dagar innan han dog. Det var skönt att de hann träffas den gången i alla fall! Och än idag så pratar Mary om farfar, sover med en av farfars tröjor och har en bild av honom hos sig när hon ska sova. Det är farfars tjej. De har nu deras farmor och deras mormor kvar i livet. Jag ber för att de ska få ha dessa relationer många år till.

Tjejernas mormor (t.v) och deras farmor (t.h) som träffas för första gången. Detta var på min student 2010.

Mina (ärliga) svar från frågestunden

Nu kommer mina (ärliga) svar från frågestunden, jag vill passa på innan att tacka för frågorna ni tagit er tid att skicka in. Det gläder mig trots att jag (som Emelie nedan skriver) bytt blogg ofta ändå har en del som kikar in och läser.

Bloggrelaterade frågor

Emelie: Hej, varför byter du blogg så ofta? Blir ganska svårt för läsarna att hitta tillbaka till dig.

Svar: Jag förstår absolut din frustration över det. Och jag klandrar dig inte för att du i så fall skulle vara frustrerad eller rent av irriterad över att jag bytt blogg så ofta (det rör sig ju inte direkt om 1 gång per år utan kanske rent av 3-4, ibland mer). Och vad gäller din fråga. Jag har bytt blogg rätt ofta just för att det känts svårt att gå vidare. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men… det handlar mycket om att jag inte finner ro. Och då byter jag. Svårt att slutföra det jag håller på med helt enkelt. Blir det ”tråkigt / ett måste” – så har jag bytt på grund av det.

Graviditet- och förlossningsfrågor

Sandra: Kan du inte berätta lite om hur graviditeterna har varit och hur förlossningarna varit? Har det varit ungefär likadant eller är det som det sägs – alla graviditeter och förlossningar är olika och unika?

Svar: Alla graviditeter och förlossningar jag har gått igenom har varit olika varandra. Det ÄR som det sägs, alla är unika sig själva. Däremot har det ibland varit ungefär samma förlopp men känslan varit olika. Men det jag kan säga att den ”smidigaste” graviditeten var den med Samantha och den jobbigaste var med Michaela. Jag var nog mest nervös inför förlossningen med Michaela, eller om det var med Mary – hade rätt många tankar inför de båda förlossningarna.

Denise: Blir det fler barn?

Hm, fler barn? Absolut inte. Nu är det stopp. Jag står faktiskt i kö för en sterilisering. Detta då vi har insett att min kropp / jag inte orkar med att föda fler. Och jag vägrar abort. Men… sterilisering innebär en operation och jag är egentligen rätt rädd för det. Så jag får se hur det blir tillslut.

Familje-frågor

Denise: Har läst lite innan i dina gamla bloggar och så i denna. Du bor långt ifrån din familj? Hur känns det?

Svar: Jaa.. Det är ungefär 110 mil till mina syskon och min mamma. Det är jag som valt att flytta ifrån dem. När jag började i sexan blev det 40 mil till min grundskola – på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade, men familjen flyttade längre ifrån, på grund av privata skäl. Jag bodde på elevhem under veckorna och var hemma hos familjen under helgerna. Gymnasiet gick jag i Örebro, då blev det istället 90 mil hemifrån. När jag tog studenten flyttade jag ner till Huskvarna, där vi (jag och min sambo samt barnen) bor sedan dess. Längre och längre söderut har det blivit… Inte direkt meningen men så blev det. Det känns jobbigt många gånger att vara ifrån dem så mycket, att inte kunna ses så ofta som man vill. Det är det jobbigaste, att inte kunna vara mer spontan i träffarna.

Frida: Vad är det bästa med att vara förälder samt det värsta?

Svar: Det bästa med att vara förälder är LÄTT att svara på. All kärlek och alla skratt. Det är alla kramar och alla handlingar som visar att man betyder något alldeles speciellt för någon. Den känslan är oslagbar. Det värsta? Oron, rädslan att något ska hända. Att någons liv hänger på mig / deras liv är i mina händer. Jag FÅR INTE misslyckas, helt enkelt.

Religion

Frida: Hur skull du ta det om någon av barnen väljer att praktisera en annan tro än det du tror på?

Jag är kristen, medlem i en pingstförsamling här i Huskvarna. Jag tar med mig barnen dit och vi sitter ner tillsammans på gudstjänsterna. De går på söndagsskolan. Samantha säger att hon tror på Gud, hon med. Deras pappa är inte kristen. Och det respekterar jag. Jag säger inte totalt nej till andra religioner. Jag förklarar att det finns andra och.. ”såhär tror jag, de tror såhär”. Jag är öppen om det så sett. Men samtidigt har jag ju (självfallet) en inre önskan om att de ska se att den tro jag har och den Gud jag tror på – är en kärlekens Gud och en tro som är fylld med tro och hopp. Jag skulle inte avsäga mig kontakten med barnen eller på något annat sätt visa avsky för dem om de valde en annan väg. Jag skulle be för dem att de fann/finner inre ro.

Flerspråkiga barn

Frida: Hur ser du på att använda flera språk till barnen när de är små?

Svar: Det ser jag bara som en fördel! Jag själv använder två språk till barnen dagligen. Talad svenska och svenskt teckenspråk. Teckenspråket är mitt modersmål och det är något jag verkligen vill föra vidare till barnen. De har även fått engelskan väldigt tidigt, tack vare deras pappas arbete samt alla sånger / visor det finns på engelska på youtube. De har sugit åt sig språket. Och jag hör verkligen det i deras användning av både svenskan och engelskan. Senast idag sa Mary ”Jag är så excited!” Samantha för dessutom hela dialoger på engelska (enkla men ändå!). Och har jag ont i halsen eller liknande är det så otroligt skönt – jag kan teckna med dem. De förstår, de hänger med och kan tyda enklare instruktioner på teckenspråk. Jag slipper skrika över hela skolgården till exempel, jag kan teckna med dem istället.

Här nedan ser ni två exempel på när två av barnen tecknar. Det första är från då Ebba tecknar sitt persontecken. Det andra är när Mary (knappt året gammal) tecknar [DRICKA].. Hon var alltså törstig mitt i vår lek.

Mina (ärliga) svar från frågestunden

Tack för att just du skickade in din fråga till frågestunden. Hoppas även att svaren blev bra nog och att det gav lite svar på funderingarna / frågorna du haft. Att du känner att mina (ärliga) svar från frågestunden faktiskt gav dig någonting. Nu har jag en fråga till dig. Vad vill du ser mer av i bloggen?

Vi tar och kör en frågestund på bloggen

Jag har lite… brist på ideer vad jag ska skriva här i bloggen för tillfället. Det går trögt och jag kan skriva på ett och samma inlägg i flera dagar innan jag slutligen ångrar mig. När jag väl ångrat inlägget raderar jag allt. Och det känns så dumt, därför tänkte jag att vi tar och kör en frågestund på bloggen.

Fråga på helt enkelt, jag svarar på allt (nåja, åtminstone allt jag kan svara på). Jag är inte direkt den som är ”blyg” vad gäller att svara på frågor om känslor, om Turners syndrom, mina andra funktionsnedsättningar eller liknande. Jag är inte heller oäven att svara på frågor om mitt liv, eller tankar kring olika samhällsproblem / situationer. Helt enkelt, fråga det du är nyfiken på så svarar jag så gott det går helt enkelt.

En fest i Corona-tider?

I presentationen skrev jag att jag nyss fyllt 30. Det gjorde jag nämligen i lördags. Och det firades med en fest. Det var planerat att vi skulle bli 25-30 stycken men på grund av förkylningssymptom hos några så blev det ett stort bortfall precis samma morgon festen skulle bli av. Men trettioåringen gav inte upp modet för det. Festen skulle trots allt bli av. Vi blev 11 stycken allt som allt. En fest i Corona-tider, vad kan man annars förvänta sig??

Tacobuffé och tårta i överflöd

Vi bjöd på tacobuffé, riktigt gott var det. Och jag var lat. Jag beställde allting från vår vän som äger några restauranger och en foodtruck. Enk3lt är något ni ska lägga på minnet om ni passerar Jönköping / Huskvarna Det är inget samarbete utan bara en nöjd tjej med maten och allting kring kommunikation, hänsynen till allergier och allting.

Min mamma (och några till) stod för tårtorna. Man kan se på ena tårtan vad jag har för absoluta intresse vad gäller bok-världen. Harry Potter – vad annars!? Det fanns även chokladbollar, minimuffins och läsk i överflöd kändes det som. Men det var i alla fall ingen risk att någonting skulle ta slut.

Underbara möten

Det blev lite av en släktträff men samtidigt så underbart att kunna sitta ner och prata med var och en utan att känna att man inte hann ”se” någon. Det blev verkligen mycket skratt, prat och catching up för oss då vi ses för sällan för min smak. Hade absolut velat ses mer än typ en gång per år, det är typ så sällan vi setts de senaste åren, vilket är riktigt tråkigt.

Jag hade det otroligt trevligt under hela tiden. Och jag verkligen älskar att mina barn direkt tog sig an min brors tjej. Att min bror fick umgås med inte bara de tre stora tjejerna utan även med Michaela. Hon tyckte om att vara med dessa två och var hos dem då jag åt och sådant. Känns så bra. Att min familj tar till sig mina barn. Att de liksom blir en naturlig del i familjen.

Känslan av tomhet

Men… Nu då det gått några dagar sedan festen så känns det tomt. Jag avskyr att bo så långt ifrån familjen. Jag vill verkligen kunna umgås på en mer rimlig daglig basis. Jag vill att barnen ska kunna umgås mer med sina kusiner utan att det ska behöva planeras i månader.

Bildbomb

Vem är Annica Magnusson egentligen?

Vem är Annica Magnusson egentligen? Hon som du nu ska få följa i den här bloggen och som du kanske ibland skrattar åt / med och ibland gråter för att du känner med henne? Vem är jag helt enkelt?

Jag heter som sagt Annica och är nyss fyllda 30 år. Känner mig inte alls så gammal, men allting talar för att det faktiskt är så, så jag får helt enkelt ”finna mig i det”. Jag bor tillsammans med mina barn och deras pappa i Huskvarna men jag själv är född i Lycksele. Vi har fyra barn som heter Samantha, Mary, Ebba och Michaela. Barnens pappa? Han heter Michael men kallas jämt för Micke (eller Mike).

Jag är en tjej som är rätt… Udda kanske man kan säga. Jag ser inte udda som ngåot negativt utan mer som annorlunda. Jag är syn- och hörselskadad sedan födseln. Jag har även någonting som heter Turners syndrom. Sedan tonåren har jag brottats med ätstörningar, vilket jag fortfarande gör.

Men..

Men vem är Annica Magnusson egentligen då? Vem är jag och varför skriver jag en blogg för?

Jag är en kristen tjej. Jag tror på Gud och att Jesus är Guds son. Jag tror på förlåtelse och kärlek. Detta visar sig bland annat i min uppfostran, där jag ”praktiserar” någonting som heter ”Nära föräldraskap”… Att tro på barnet och dennes behov. Att lyssna till ens egna magkänsla i det hela.

Inte bara det… Jag är en tjej som fullkomligt älskar att släktforska. Hittat massor med saker i min släkt som fascinerar mig än idag. Och jag älskar dessutom att fly in i böckernas värld och gotta ner mig i en riktigt bra bok, allting annat försvinner just då.

Jag kommer att skriva i bloggen om hur det är att leva som mig helt enkelt. Ni kommer få del av min vardagen även om mina tankar som förälder som kristen och som en tjej som på många sätt blivit utanför i (och av) samhället.