Den här dagen kunde ha blivit betydligt bättre. Undrar om det beror på nattens vakna timmar som gör att det blev en sådan kass dag idag? Men ska jag vara brutalt ärlig är det så ”illa” att jag vill bara lägga mig ner och gråta en skvätt. Varför då kanske du tänker..?
Natten bestod i nästan tre vakna timmar med en hysteriskt panikslagen Michaela som verkligen inte lugnade ner sig för fem öre. Hon väckte både Mary och Samantha några gånger. Det slutade med att hon fick en supp alvedon och somnade. Jag var uppe igen vid klockan 6 då alarmet tjöt. Lämnade av tjejerna vid skolan och gick hem igen. Michaela somnade vid 8, sov till 10. Sedan hade jag ett möte på skolan angående Samanthas mediciner på skolan klockan 12. Som jag totalt MISSADE. Jag kom fram då det mötet skulle ha avslutats. Fick en ny tid och bara att traska hemåt igen. Nytt försök nästa tisdag.
Kommer hem. Inser att Samantha är med en klasskompis nu efter skolan som jag inte har mobilnumret till. Eller ja, har inte numret till klasskompisens föräldrar. Så, jag fick leta i över en halvtimme på nätet och höll på att ringa till skolan för att fråga efter det. Och även här kände jag att: Jag vill bara lägga mig ner och gråta en skvätt! Men så plötsligt! Jag kom på det! Skolans nätverk har ju en klasslista. Kikade in där och fann numret! Jippie!
Såå.. Michaela somnade 12.20 ungefär, sover ännu (klockan 14.20). Hon borde med andra ord vakna när som helst för att vilja äta. Hon ska få äta och sedan ska vi ge oss iväg igen. Den här gången till en lekpark för att möta upp Samantha med flera.
Känner mig usel
Det känns som om det är tur att Micke kommer hem imorgon, så jag kan få avlösning med vissa saker. Det tär på mig att känna mig såhär… usel. Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart med allt det hormonella och allt kring hur jag mår / känner mig. Tror mycket blir bättre när jag känner att jag har verktyg att hantera det hela.
Jag har känt bra länge att jag verkligen måste börja leva mer hälsosamt och mer nyttigt. Jag måste på ett naturligt sätt få in motion och bra kost i vår vardag. Utan att det ska kosta mer eller vara något som ”tar tid”. Jag vill visa barnen att det går att leva hälsosamt, äta gott och må bra. Jag vill bli mera hälsosam för barnens skull helt enkelt. Det är för att jag behöver detta. Det har jag känt den här sommaren. Visst, jag födde barn i maj så det är ju inte så länge sedan. Det är inte bråttom på det sättet.
Motionera mer!
Nu då bilen har gått sönder kommer jag att behöva ta bussen mer ofta när jag lämnar och hämtar barnen. Promenader kommer dock vara en stor del av vårt liv också, det är verkligen någonting jag behöver komma igång med igen. Tidigare gick vi hela tiden – överallt. Men jag har som mål att gå minst 10.000 steg om dagen, helst närmare 15.000.
Kostomläggning är ett måste!
Vad gäller kosten har jag fått tänka till och måste lägga om en hel del känner jag. Det som kommer att bli tuffast är drycken. Jag måste sluta med coca-colan och med oboyen. I alla fall till vardags. Att dricka det till fredagsmyset / lördagsgodiset – det är en sak, men även då ska jag inte ”vräka” i mig. Jag måste lära mig att dricka dessa två saker med måtta. Men jag börjar med strikt förbud i åtminstone en månad till att börja med.
Mina luncher har inte heller varit något att hurra för det senaste. Mycket färdiga pajer och crème fraiche till. Eller två pan pizzor och liknande. Det är inte bra. Jag känner själv att jag inte mår bra av detta. Så från och med imorgon kommer mina luncher bestå av samma sak, hela tiden. I alla fall måndag till fredag, då de är i skolan och på förskolan, de tre stora tjejerna. Det receptet jag hittade är från Receptfavoriter och är på kyckling med klyftpotatis. Däremot har jag tänkt ut en annan kallsås till detta – och det kommer vara min lunch hela veckan. Till denna maträtten har jag tänkt mig snacks-morötter. Cirka 150 gram morötter till varje måltid, vilket blir riktigt bra – hoppas jag.
Någonting som jag verkligen har tänkt på de senaste dagarna, veckorna är också ett VARFÖR. Varför gör jag detta? Och till vilken nytta? Är det för min skull, barnens? Och så vidare… Jag har noga tänkt igenom detta. Och hade min ätstörning fått välja så hade svaret varit enkelt. För min skull, att jag själv ska tappa i vikt och må bättre. Se finare ut helt enkelt. Men… Nu är det den vuxna sidan av mig, hon som ser bortom ätstörningen som tänker svara. Och mitt var är: För barnens skull. Jag vill att de ska få en bra relation till nyttig mat. Jag vill att de ska få ha kvar deras mamma i livet länge till. Men också att de ska se att det är roligt med motion, att det är roligt att må bra.
Ebba är ju som sagt med hennes pappa ute på turné. De har inatt tagit in på hotell istället för att sova i lastbilen. Detta gillade Ebba väldigt mycket. Jag får både bilder och information i text om hur det går för henne. Jag och Micke har ringt varandra kanske 12-15 gånger under dagen idag för att uppdatera varandra om hur det går för henne. Ebbas resa.med pappa Micke kommer helt enkelt att vara någonting hon minns länge framöver.
Här hemma då? Vi hade en kväll med godis och fredagsmys. Imorgon kommer vi ha en städdag här hemma så vi passade på med mys ikväll. Mary somnade därefter i soffan och Samantha somnade efter bara någon minut i sängen. Lovat dem att de ska få sova ut imorgon.
Ebba.. Min älskade, tokiga, helt underbara 4-åring. Hur sjutton ska jag överleva den här helgen utan dig här hemma?! Igår var jag hela dagen tillsammans med Michaela och Ebba. Jag hade ögonkontroll på sjukhuset så de två fick följa med. Vi åt sedan på IKEA innan vi hämtade de andra två tjejerna på skolan. Men nu? Nu känner jag mig väldigt vilsen. När vi kom hem till lägenheten vid 14-tiden så var Micke här, som en överraskning till oss. Han hade ju åkt i onsdags då tjejerna var i skolan. Nu hade han lastbilen med sig. Från att vi kom hem och han åkte igen tog det cirka 20 minuter. På dessa minuter hann vi ta ett beslut om att Ebba skulle åka med honom och vi hann också packa allt hon behövde ha med sig.
Jag känner mig väldigt vilsen utan alla barnen hemma! Jag grät hela kvällen här hemma, i omgångar. Det känns så tomt. Så… ”fattigt” utan henne hemma. Jag kan inte förklara det men. Att veta att hon är borta till och med onsdag / torsdag i nästa vecka – det svider. Det känns jobbigt och samtidigt… hon får massor med kvalitetstid med Micke. De får massor med egentid och de får verkligen passa på under det här läsåret innan hon med börjar i förskoleklass…
Hon hade sovit riktigt gott inatt. Och hon älskar ju att vara med Micke på hans resor. Så det är ju ett äventyr för henne.
Nu har jag fyra barn i sängen hos mig som sover. De somnade redan innan åtta ikväll, men jag har legat kvar i alla fall och bara myst. Njutit av tystnaden, av deras lugna och trygga anleten.. Njutit av att jag än en gång fått lyckan att natta dem. Men som sagt, de sover.. och jag har fått massor med tid att tänka. Fyra barn i sängen hos mig är fantastiskt! Och de sover… Det är livet!
Micke har åkt iväg för en två veckors period nu idag. Vi körde högtalare på telefonen ikväll för att tjejerna skulle kunna säga god natt till honom. Michaela såg riktigt förvånad ut. Pappa?! I telefonen? Hur kan det vara möjligt!? Såg så roligt ut, hon var verkligen förvirrad över den biten. Hur ska det då bli när vi har videosamtal med honom imorgon? 🤣
Ja, ni kanske har märkt hur mina tankegångar har varit senaste veckan. Med mitt inlägg ”Att vara förälder innebär administrativt arbete” men också ”Ett föräldraskap omfattar många yrken i livet” funderar jag kring strukturen i ett föräldraskap. Det är verkligen någonting jag har funderat på under den gångna veckan. Men varför då, tänker du? Micke ska snart iväg igen på en av hans arbetsresor. Och jag behöver hitta den. Hitta vad, tänker du? Jo! Strukturen hos en periodvis ensamstående mamma helt enkelt.
I och med Corona och Covid-19 har jag haft Micke hemma mycket mer än vanligt den här sommaren. Han brukar annars vara ute på vägarna i en lastbil eller på någon konsert-plats för att bygga/demontera scenerna. Från maj till september brukar vi knappt se röken av honom här hemma. I år har det inte varit någon tur med lastbilen eller något scenbygge alls under sommaren. Han har istället jobbat som inhyrd byggnadsställningsmontör (det har han jobbat med i över 20 år innan han startade sitt egna företag). Nu är det återigen dags för honom att bege sig ut på vägarna. Han ”rivstartar” allting med att vara hemifrån i 2,5 vecka ungefär.
En bild Mary tagit när hon var med på en av hans turer för något år sedan.
Strukturen hos en periodvis ensamstående mamma – i startgroparna
Jag tycker att det är allmänt svårt att hitta en struktur som håller och som fungerar för alla. Det är inte bara mig det ska fungera för, utan även för barnen. Alltså sitter jag ibland och planerar, strukturerar upp vardagen i olika listor och allting. Det ger mig ett lugnare sinne – när jag har listor att följa och kan ”kryssa av” allt eftersom. Samtidigt… Jag vill hitta fler sätt så att min stress som jag lätt bygger upp kan trappas ned. Har du något tips på detta? Hur ska jag tänka, har du några praktiska tips? Hit me!
Jag har börjat tänka på att det verkligen finns många saker en förälder gör – utan att ens tänka på det. Att vara förälder är verkligen ett heltidsjobb, ett jobb som inte sträcker sig mellan 07.00-16.00 utan det är dygnet runt, året om. Jämnt och ständigt. Att vara förälder är inget direkt man stänger av när man vill. Och ett föräldraskap omfattar många yrken i livet. Jag hittade en artikel i tidningen mama från 2017, som jag tycker verkligen passar in här. Där listade de 14 yrken som en mamma är.
Fotograf
Kock
Servitör
Lokalvårdare
Frisör
Stylist
Sjuksköterska
Projektledare
Chaufför
Skräddare
Terapeut
Eventfixare
Fredsmäklare
Lärare
Jag har dock insett att man är så mycket mer än så då ett föräldraskap omfattar många yrken i livet. Man är dessutom:
Livscoach
Handledare
Advokat
Chef
Arbetsgivare
Anställd
Bankman
Personal shopper
… man har en tvättservice
Vaktmästare
Livvakt
Massör
Hushållerska
PT
Elektriker
Präst
Diakon
Lekledare
Vårdadministratör
Undersköterska
Läkare
Förskollärare
Hur tänker du då alla dessa yrken och titlar räknas upp? Känner du att det stämmer in på dig? För min del känner jag att det mesta stämmer in än så länge i alla fall. Och så ändras ju ens föräldraskap beroende på vilken ålder barnen befinner sig i. Det kan ju röra sig om att agera chaufför när de är tonåringar, men att vara den som blir skjutsad när barnen är äldre. Eller att när de är små agera lokalvårdare men då de blivit vuxna så blir man arbetsgivare då de städar hemma hos en själv…
Den 11 september 2001 hände det något hemskt i USA. De två tornen som kollapsade på grund av terrorismen. Många i USA känner någon som dog den dagen, men de allra flesta (världen över) kommer ihåg vad de gjorde den dagen. Jag själv var i skolan då och hade bara någon vecka innan fyllt 11 år… Men, för mig är det också lite annorlunda. Elfte september betyder någonting annat för mig än ”9/11” i USA. För mig handlar inte 11 september om terrorism, för mig handlar 11 september om saknaden efter min morfar.
Min morfar
Den 11 september 1999 dog min morfar. Han dog av lungemboli. Min mormor hade dött 3 år tidigare i en bilolycka. Det jag egentligen kommer ihåg av morfar är inte mycket. Jag vet att han hade syrgas till hjälp men fortfarande bodde han hemma i deras hus. I mammas barndomshem. Det jag kommer ihåg från den här dagen var att… vi syskon fick vara hos vår ”bonusfamilj” (en familj vi vuxit upp med och känns som vår egna familj) samtidigt som mamma och pappa åkte till morfar. När de kom tillbaka till oss på kvällen hade de handlat lite chips och sådant. Vi trodde då att det var för att morfar ändå hade klarat sig. Nä, det var BingoLotto på kvällen som det var till. Lite lördagsmys sådär. Morfar? Han hade dött…
Jag minns bara att min lillebror sprang iväg till ett av sovrummen och kastade sig på en säng och grät. Det var ju verkligen morfars pojk det där. Och jag? Jag sprang efter och låg bredvid min bror och grät jag med. Än idag kan jag känna stor sorg och saknad efter att inte ha hunnit lära känna min morfar så mycket. Än idag känner jag att elfte september betyder någonting annat för mig än vad många (de allra flesta) kopplar den här dagen till.
Mormor och morfar
Mormor och morfar
Att inte få chansen att lära känna sig mor- och farföräldrar
Idag ser jag detta ur ett annat perspektiv också. Min mormor dog 1996, morfar dog 1999. Min farfar dog 1981 så honom hann jag aldrig lära känna. Mannen som farmor gifte om sig med efter skilsmässan från farfar – han blev ”farfar” på sätt och vis. Han levde till 1994 (tror jag?) så inte heller där hade jag någon större relation. MEN, min farmor levde till 2011. Och där är saknaden oändlig. Alla minnen jag har med henne är ovärderliga. Det är så ovärderligt att ha dessa minnen, dessa stunder med mor- och farföräldrarna att blicka tillbaka på.
Tyvärr… Var det bara Samantha av mina barn som hann träffa deras morfar, min pappa. Mary och Ebba hann pappa se via videosamtal men de hann aldrig träffas. Och jag sörjer det något så oerhört att Michaela aldrig fick den möjligheten heller. Tjejernas farfar dog 2018. Tjejerna (utom Michaela) hann träffa honom en gång. Drygt 3 dagar innan han dog. Det var skönt att de hann träffas den gången i alla fall! Och än idag så pratar Mary om farfar, sover med en av farfars tröjor och har en bild av honom hos sig när hon ska sova. Det är farfars tjej. De har nu deras farmor och deras mormor kvar i livet. Jag ber för att de ska få ha dessa relationer många år till.
Tjejernas mormor (t.v) och deras farmor (t.h) som träffas för första gången. Detta var på min student 2010.
Det här med att vara förälder till ett /flera barn som är i behov av mediciner – det blir bara arbete av sådant slag jag inte riktigt tänkt på innan jag blev förälder. Det är verkligen sant: Att vara förälder innebär administrativt arbete. Det står jag bakom, men hur menar jag egentligen?
Läkarkontakten kring medicinerna
Samantha har astma och allergier hon tar medicin för. Mary har sin astma. Och det är inte så ”bara” att skicka iväg dem till skolan. Det rör främst Samanthas allergier. Men, det är dels att jag varit tvungen att kontakta barnmottagningen för att få olika papper påskrivna av dem. Detta har jag fått jaga läkaren om i några veckors tid nu – och äntligen hade jag ett telefonsamtal med henne igårkväll. Så nu är i stort sett alla mediciner uppdaterade och finns på recept igen. Läkaren uppdaterade även en handlingsplan, intyget om egenvård samt en läkemedelslista.
Idag satte jag mig för att kolla igenom alla recept på apoteket.se och insåg att… EN medicin är slut, som läkaren inte har uppdaterat. Och den skulle Samantha fortsätta ta. Vilket jag ju måste påminna läkaren om (dvs jaga henne igen). Som tur har jag tagit ut den i augusti, så vi har för ett tag till. Men måste ju ha snart igen ändå…
Kontakten med skolan och medicinhantering
Det har redan varit två möten med Samanthas pedagoger (samt med skolans rektor och fritids osv) för medicinernas skull. Eller ja, för Samanthas skull men vi har diskuterat medicinerna och allergierna. Och tack vare att läkaren har dröjt med att återkoppla till mig så måste det bli ett möte till – för detta. Där vi ska gå igenom papperen och jag ska visa hur medicinerna fungerar helt enkelt. Om de hellre vill så kan en allergikonsulent komma till skolan och visa istället för mig.
Inför dessa möten har det ju handlat om att dels förbereda papperen jag redan hade, att ordna så att Samantha och Mary kunde vara på fritids en timme. Jag hade med mig Michaela på mötet, henne lämnar jag ju inte bort då för barnvakt – hon är så lite gammal ännu. Ebba? Hon skulle ha varit med Micke i Stockholm men då han blev förkyld var de två hemma istället den tidpunkten. Det har även handlat om att göra efterarbete efter mötena. Bland annat att skriva listor om vad Samantha tål / inte tål till pedagogerna (som jag fått mejla över).
Hanteringen av medicinerna
Har (som sagt) suttit vid apoteket.se på morgonen och kollat över alla recept, alla mediciner och hur de ska tas. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag sätta mig med allt ”arbete” igen. Då ska jag nämligen skriva en ”handlingsplan” för hemmabruk. Det vill säga – vilka mediciner som Samantha (och Mary) ska ta på daglig basis och vilka som är till för ”vid behov”. Hur mycket av medicinerna som de ska ta och allting. Detta ska vi sedan skriva ut och sätta upp här hemma. Det är jag som har den kollen – på allting kring mediciner, reaktioner osv så känner att det är bra att det finns uppsatt även här hemma för de tillfällen jag inte är hemma.
Jag beställde även alla mediciner från apoteket.se när jag var online, de kommer till närmaste ombud om 1-2 arbetsdagar. Då blir det lite mer arbete. Då ska jag hämta paketet och packa upp allting. Sedan blir det en hel del mer att göra för mig. Det ska sorteras och en del ska in i ett skåp och en del in i en väska som ska med Samantha till skolan.
Sommaren 2019. Jag är visserligen undersköterska till yrket, men känns ofta som om jag är det hemma också…
Att vara förälder innebär administrativt arbete
Det jag precis har skrivit ovan är som sagt bara nu till skolstarten. Sedan tillkommer ju all planering, logistik och allt praktiskt kring alla andra läkarbesök som vi har inom familjen.
Turnerskontroller. Det är både Samanthas årliga kontroller samt mina kontroller var femte år. Detta inkluderar även blodprover innan besöken.
Tandläkarbesök. För alla utom Michaela och för Samanthas del handlar det om ett besök varje månad. För Mary varannan månad och för Ebba var tredje månad.
Hörselkontroller. För Samantha (en gång per år) och Michaela (varit tre hittills, nästa är vid 1 års ålder).
Astmakontroller. För Samantha och Mary, två gånger per år.
Allergi-uppföljning. För Samantha, en gång per år.
Hjärtkontroll. För Samantha, en gång vartannat år. För mig har det blivit under graviditeterna som det kontrollerats.
Diabetes-uppföljning. Jag kommer ha en uppföljning av diabetes nu under hösten på grund av att jag hade graviditetsdiabetes nu vid senaste graviditeten.
Neuropsykiatrisk utredning. Jag ska under hösten genomgå en neuropsykiatrisk utredning då jag länge misstänkt att jag har ADD. Detta kommer ske i Stockholm så ska synkas både med att Micke är hemma och kan vara med de tre äldsta tjejerna + att det finns tider på företaget jag ska göra detta hos.
Det känns verkligen så som jag sagt / menat under hela det här inlägget – att vara förälder innebär administrativt arbete..
Nu kommer mina (ärliga) svar från frågestunden, jag vill passa på innan att tacka för frågorna ni tagit er tid att skicka in. Det gläder mig trots att jag (som Emelie nedan skriver) bytt blogg ofta ändå har en del som kikar in och läser.
Bloggrelaterade frågor
Emelie: Hej, varför byter du blogg så ofta? Blir ganska svårt för läsarna att hitta tillbaka till dig.
Svar: Jag förstår absolut din frustration över det. Och jag klandrar dig inte för att du i så fall skulle vara frustrerad eller rent av irriterad över att jag bytt blogg så ofta (det rör sig ju inte direkt om 1 gång per år utan kanske rent av 3-4, ibland mer). Och vad gäller din fråga. Jag har bytt blogg rätt ofta just för att det känts svårt att gå vidare. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men… det handlar mycket om att jag inte finner ro. Och då byter jag. Svårt att slutföra det jag håller på med helt enkelt. Blir det ”tråkigt / ett måste” – så har jag bytt på grund av det.
Graviditet- och förlossningsfrågor
Sandra: Kan du inte berätta lite om hur graviditeterna har varit och hur förlossningarna varit? Har det varit ungefär likadant eller är det som det sägs – alla graviditeter och förlossningar är olika och unika?
Svar: Alla graviditeter och förlossningar jag har gått igenom har varit olika varandra. Det ÄR som det sägs, alla är unika sig själva. Däremot har det ibland varit ungefär samma förlopp men känslan varit olika. Men det jag kan säga att den ”smidigaste” graviditeten var den med Samantha och den jobbigaste var med Michaela. Jag var nog mest nervös inför förlossningen med Michaela, eller om det var med Mary – hade rätt många tankar inför de båda förlossningarna.
Denise: Blir det fler barn?
Hm, fler barn? Absolut inte. Nu är det stopp. Jag står faktiskt i kö för en sterilisering. Detta då vi har insett att min kropp / jag inte orkar med att föda fler. Och jag vägrar abort. Men… sterilisering innebär en operation och jag är egentligen rätt rädd för det. Så jag får se hur det blir tillslut.
Familje-frågor
Denise: Har läst lite innan i dina gamla bloggar och så i denna. Du bor långt ifrån din familj? Hur känns det?
Svar: Jaa.. Det är ungefär 110 mil till mina syskon och min mamma. Det är jag som valt att flytta ifrån dem. När jag började i sexan blev det 40 mil till min grundskola – på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade, men familjen flyttade längre ifrån, på grund av privata skäl. Jag bodde på elevhem under veckorna och var hemma hos familjen under helgerna. Gymnasiet gick jag i Örebro, då blev det istället 90 mil hemifrån. När jag tog studenten flyttade jag ner till Huskvarna, där vi (jag och min sambo samt barnen) bor sedan dess. Längre och längre söderut har det blivit… Inte direkt meningen men så blev det. Det känns jobbigt många gånger att vara ifrån dem så mycket, att inte kunna ses så ofta som man vill. Det är det jobbigaste, att inte kunna vara mer spontan i träffarna.
Frida: Vad är det bästa med att vara förälder samt det värsta?
Svar: Det bästa med att vara förälder är LÄTT att svara på. All kärlek och alla skratt. Det är alla kramar och alla handlingar som visar att man betyder något alldeles speciellt för någon. Den känslan är oslagbar. Det värsta? Oron, rädslan att något ska hända. Att någons liv hänger på mig / deras liv är i mina händer. Jag FÅR INTE misslyckas, helt enkelt.
Religion
Frida: Hur skull du ta det om någon av barnen väljer att praktisera en annan tro än det du tror på?
Jag är kristen, medlem i en pingstförsamling här i Huskvarna. Jag tar med mig barnen dit och vi sitter ner tillsammans på gudstjänsterna. De går på söndagsskolan. Samantha säger att hon tror på Gud, hon med. Deras pappa är inte kristen. Och det respekterar jag. Jag säger inte totalt nej till andra religioner. Jag förklarar att det finns andra och.. ”såhär tror jag, de tror såhär”. Jag är öppen om det så sett. Men samtidigt har jag ju (självfallet) en inre önskan om att de ska se att den tro jag har och den Gud jag tror på – är en kärlekens Gud och en tro som är fylld med tro och hopp. Jag skulle inte avsäga mig kontakten med barnen eller på något annat sätt visa avsky för dem om de valde en annan väg. Jag skulle be för dem att de fann/finner inre ro.
Flerspråkiga barn
Frida: Hur ser du på att använda flera språk till barnen när de är små?
Svar: Det ser jag bara som en fördel! Jag själv använder två språk till barnen dagligen. Talad svenska och svenskt teckenspråk. Teckenspråket är mitt modersmål och det är något jag verkligen vill föra vidare till barnen. De har även fått engelskan väldigt tidigt, tack vare deras pappas arbete samt alla sånger / visor det finns på engelska på youtube. De har sugit åt sig språket. Och jag hör verkligen det i deras användning av både svenskan och engelskan. Senast idag sa Mary ”Jag är så excited!” Samantha för dessutom hela dialoger på engelska (enkla men ändå!). Och har jag ont i halsen eller liknande är det så otroligt skönt – jag kan teckna med dem. De förstår, de hänger med och kan tyda enklare instruktioner på teckenspråk. Jag slipper skrika över hela skolgården till exempel, jag kan teckna med dem istället.
Här nedan ser ni två exempel på när två av barnen tecknar. Det första är från då Ebba tecknar sitt persontecken. Det andra är när Mary (knappt året gammal) tecknar [DRICKA].. Hon var alltså törstig mitt i vår lek.
Mina (ärliga) svar från frågestunden
Tack för att just du skickade in din fråga till frågestunden. Hoppas även att svaren blev bra nog och att det gav lite svar på funderingarna / frågorna du haft. Att du känner att mina (ärliga) svar från frågestunden faktiskt gav dig någonting. Nu har jag en fråga till dig. Vad vill du ser mer av i bloggen?
