Författararkiv: Annica

Om Annica

Barnen i mitt fokus.

En påse med gott och blandat

Kommentera

En påse med gott och blandat? Det kan ju faktiskt innehålla lite vad som helst… Vad har egentligen hänt i familjen Magnussons familj sedan jag skrev sist? Jag tänkte ge er en liten… speed update här. Men vi tar det i kronologisk ordning.

Då-tid

  • Samantha var i onsdags (20/1) hos barnmottagningen. 114,8 cm och 18,6 kg är hon nu. Det visar att hon har vuxit på väldigt bra i sin egna takt. Hon blir 8 år den 4 april.
  • Micke kom hem i fredagskväll och var hemma hela helgen. Han åkte igen imorse och det kommer vara såhär fram till mitten på mars – att han enbart är hemma lördag-söndag.
  • Mary fick i förra veckan hem sina nya vinterbyxor. Dessa är hon otroligt glad över och de har redan ”slitits med hälsan”.. Haha… Hon är ju ute väldigt mycket, både under skoltid och på fritids så dessa kom väl till pass.

Nu-tid

  • Samantha hade ett utvecklingssamtal idag. Hon tycker om både svenska och matte, vilket lärarna verkar se. Hon ligger väldigt bra till i dessa ämnen i alla fall. Något hon däremot behöver träna mer på är grovmotoriken och därför är hon erbjuden extra idrott en halvtimme i veckan i skolan. Detta anser jag (och hennes pappa) är ett bra tillfälle för henne att få lite extra träning i vardagen. Samt att hennes fotbollsträning efter juluppehållet börjar igen på torsdag.
  • Idag hade Micke knappt börjat sitt jobb i Stockholm förrän han, med en lastbil, drar av vägen. Eller ja, som han förklarade det så var det snorhalt på vägen och han körde en lastbil som bara började kana av vägen. Han kunde verkligen inte hejda detta utan hamnade i diket. Inga personskador! Men ändå…
  • Jag har nu pluggat i 1,5 vecka och det går faktiskt bättre än förväntat! Michaela sover rätt bra eller så leker hon för sig själv på golvet intill mig när hon är vaken. Hon matas och så hinner jag läsa lite mer i kurslitteraturen samtidigt. Javisst, det är inte en dans på rosor – det är en promenad på taggarna med. Det vill säga, det mesta går bra. Men det är ibland som jag tycker att det kör ihop sig.

Framöver

  • På onsdag kommer barnens farmor och ska följa med mig vid hämtningen av tjejerna. Detta för att jag om exakt en vecka ska vara i Eksjö på en undersökning / bedömning ifall de anser att det är läge att operera bort min gallblåsa. Då jag gör den bedömningen ska barnens farmor få hämta de tre stora tjejerna på skola och förskola samt ta med dem hem. Jag kommer lagom till 18.30 ungefär så jag hinner natta dem som vanligt.

En påse med gott och blandat

Det har som sagt varit mycket som skett bara senaste veckan. Det är otroligt mycket för mig att processa och det är därför jag varit så tyst här i bloggen. Hur är det för dig nu då? Hur mår du och hur har du det i just din vardag?

Tänk vad en bil är bra att ha

Kommentera

Tänk vad en bil är bra att ha i det här ruskvädret. Snöblandat regn. Det är verkligen inte roligt att vara ute i! Speciellt inte en sådan här dag där jag måste lämna och hämta barn konstant, känns det som. Jag har redan varit på skolområdet tre gånger idag. Ska dit en fjärde gång när jag hämtar dem i slutet av deras skoldag.

Jag lämnade Ebba på förskolan 07.30. Sedan gick jag med de andra två till skolan och lämnade dem 08.00. Gick hem, gav Michaela lite mat (ammade) snabbt. Samtidigt ringde diabetessköterskan på vårdcentralen och frågade mig hur det gick med min kostomläggning och sådant. 09.25 var jag återigen på skolan och hämtade Samantha som skulle till läkaren. Vi var på vårdcentralen mellan 09.50-11.05. Var återigen på skolans område vid 11.20 och då hade hennes klass ätit klart. Så hon fick gå in i matsalen med en fritidspedagog för att snabbt äta lite hon också. Jag gick alltså hem igen, har gett Michaela mat igen (amning igen) och ätit lite själv med.

Snart måste jag gå igen, den här gången tar jag buss till skolan för att hämta dem där. Sedan går vi till förskolan och hämtar Ebba. Vi måste ta vägen förbi ICA på vägen hem också, så vi landar nog hemma igen vid kl 15. Pust.. Det är verkligen inte kul att vara ute i det här vädret. Tänk vad en bil är bra att ha och oj vad jag saknar det i det här läget.

Gårdagens syn här hemma… Helt tvärtemot dagen idag.

När allt händer på en och samma gång

Kommentera

Det känns verkligen ibland som om livet retas med en. Som när allt händer på en och samma gång och man inte kan styra över något av det. Det är otroligt mycket nu som har hänt och som fortfarande händer. Det hela gör mig yr och stressad över småsaker.

Studier som krockar med förskolechefens tyckande

Jag börjar mina studier (på distans) idag. Och genast är det saker som inte går rätt till. Bland annat är det förskolan där Ebba går som krånglar. Eller ja, rättare sagt – chefen krånglar! Den förskolechefen godkänner inte vårt behov av att Ebba får mer tid än 15 timmar på förskolan. Så Ebba har varit hemma med mig och Michaela idag. Jag har skickat ett rejält argt brev till chefen med intyg på att jag studerar och sådant. Så nu kan denna chef inte säga något mer om detta. Gör hon det kommer jag behöva driva ärendet vidare, känner jag. Och angående mina studier så är det 50% studietakt och inte 25% som jag trott hela tiden. Jag har alltså läst fel från start.

Eventuell operation som krockar med Mickes jobbresa

Som om detta inte är nog, om bara drygt 2 veckor ska jag till Eksjö. Det är för en bedömning av en kirurg vad gäller min gallsten. När jag fick reda på den tiden tänkte jag att Micke kunde hämta de tre stora tjejerna den dagen. Men så ringde han idag, han har fått ett jobb i Stockholm. Där kommer han vara i en månads tid (hemma lö-sön bara under den här tiden). Så antigen måste jag ordna barnvakt eller boka om tiden. Och bara det känns lite… övermäktigt just nu. Men gallstensanfall gör ju fruktansvärt ont så jag vill ha en eventuell operation överstökad så snart som möjligt bara på grund av det. Jag får helt enkelt se hur jag löser den här biten.

Allt på en och samma gång

Men ja, sanna mina ord. Det känns verkligen i kroppen och knoppen när allt händer på en och samma gång. Så jag lägger undan dator, planering och studier för ikväll. Nu behöver jag fokusera och samla mig igen, känner jag. Diskutera med Micke om hur allt ska lösas och sådant. Imorgon tar jag nya tag.

Bild från igår då Michaela åt pannkaka för första gången. Åt faktiskt 1,5 plätta (sådana miniplättor ni vet).

Ögonmottagningen och BVC samtidigt

11 svar

Igår var det både ögonmottagningen och BVC samtidigt. Eller ja, samtidigt och samtidigt… Mary hade ögonmottagningen 08.15 på morgonen. Ebba och Michaela hade BVC klockan 10. Men… För att hinna med allting fick vi ändå dela upp oss föräldrar på varsitt besök. Jag tog med mig Ebba och Michaela för att lämna Samantha i skolan. Men väl utanför skolan så säger Samantha att hon inte mådde så bra. Vi vände om och åkte med nästkommande buss hem.

Utelåsta på morgonkvisten

Väl hemma inser jag att mina nycklar är kvar i lägenheten. Vi får alltså sitta i våran trappuppgång /korridor i 1,5 timme innan Micke och Mary kom hem från ögonmottagningen. Grannen var schyst att ge tjejerna varsin isglass när hon såg oss sitta där. Haha, hade jag druckit kaffe hade jag fått det med. Underbar granne! Men, när Micke och Mary väl kom hem så gick alla in och jag satte mig direkt för att amma Michaela. Direkt efter det fick ju jag, Ebba och Michaela klä på oss ytterkläderna igen. Nu var det ju dags för BVC. Men då vi skulle gå började jag leta efter nycklarna. Var kunde de vara?! Och fann dem… i min handväska (som jag alltid har med mig överallt!). Så i egentlig mening var vi ju inte utelåsta. Jag hade bara inte tittat ordentligt, tydligen.

BVC-kontrollen

Vi började med att väga och mäta Michaela. Hon är nu 8 månader gammal (blev det i förrgår) och väger nu 7,54 kg och är 67,9 cm lång. Jag bara måste säga det. Hon är den som vuxit snabbast av alla fyra tjejerna. Hon kommer nog bli längst av dem alla. Vi pratade lite om hur det går att borsta tänderna på henne, vad hon äter och lite sådant. Men allting såg bra ut, förutom den här hostan hon har haft i drygt 3-4 månader nu. Ska därför ta det med barnmottagningen.

Därefter gick vi över till Ebba, som verkligen inte kunde sitta still! Men hon väger i alla fall 13,4 kg och är 101,3 cm lång. Hennes vikt har planat ut lite så vi ska puscha på utan att tvinga henne till att försöka äta lite mer. Ebba blev fem år den 5 januari, vilket hon kunde berätta för BVC-sköterskan. Hon visade även ”prov” på att hon kunde teckenspråk, förutom allting hon pratade i talad svenska.

Hur gick det på ögonmottagningen då?

För Mary gick det riktigt bra på ögonmottagningen med. Hon har dock fått lite sämre syn. På grund av det har hon därför fått nya glasögon som hon ska använda mer eller mindre på heltid. Så på eftermiddagen igår gick hon och jag tillsammans till vår lokala glasögonbutik och beställde hennes glasögon. Hon får dem inom någon vecka. Hon blev så fin i den färgen hon valde. Men hon blev lite besviken, Mary, för att det inte fanns glasögon i regnbågens alla färger.

Ögonmottagningen och BVC samtidigt

Det känns verkligen när man får flera besök samtidigt. Vi föräldrar får ju dela upp oss. Oftast tar ju jag alla sjukhusbesök och sådant på egen hand med barnen, men när det krockar såhär får Micke också tex ta ledigt från jobbet (eller så har det ju hänt att jag fått boka om tider). Men just igår då ögonmottagningen och BVC samtidigt inföll så kände jag att det var bra om dessa tider kunde genomföras. Känns skönt att ha det överstökat så att säga.

Tionde gallstensanfallet på sju månader

6 svar

Efter att ha haft smärta hela dagen sedan 3 inatt åkte jag tillslut in till akuten. Tänkte jag skulle få ordentlig hjälp med att smärtlindra mitt gallstensanfall. Det var ju ändå tionde gallstensanfallet på sju månader. Men efter drygt tre timmar (och tre brustna kärl pga misslyckade försök till att ta blodprov innan man lyckades på fjärde försöket) senare är jag hemma igen. Remiss skickad för att framöver operera bort gallblåsan. Men det kommer ta sin tid kan jag tänka mig. Med tanke på allt kring Covid-19 och allting.

Men nu så ska jag sova. Tjejerna har somnat, de var uppe tills jag kom hem. Oroliga och tankarna snurrade hos dem. Fick höra att de saknat mig då jag var borta och att de tyckte det var skönt att jag var hemma. Alla ville vara nära och alla ville som ha just mig hos dem för att somna. Imorgon är det BVC och ögonmottagning för hela slanten. Uppdaterar er imorgon igen. Ikväll är jag för trött. Ville mest kika in och ja, visa att jag lever helt enkelt. Det var ju trots allt tionde gallstensanfallet på sju månader. Nu är jag less.

Att slåss för sitt liv redan i livmodern

Kommentera

Ibland går både jag och Samantha på årliga kontroller. Men vad för kontroll då och varför går vi dit så pass ofta som en gång per år med henne? Samantha (och jag) har ett syndrom som heter Turners syndrom. (Hur man upptäckte det på mig kan ni läsa här.) Kort sagt handlar det om en avvikelse på X-kromosomen. Konkret handlar det om att man har hela eller delar av ena X-kromosomen borta. Jag tänkte faktiskt dela med mig lite av syndromet, för att ni ska förstå att vi som lever med det här syndromet är överlevare och att vi fått slåss för sitt liv redan i livmodern.

Men först vill jag dela med mig lite av vad som vi kom fram till under senaste besöket hos Samanthas turners-läkare. Samantha kommer inte att behöva ta upp tillväxthormonsprutorna igen (dessa avslutade vi i februari – 2020). När läkaren lyssnade på hennes hjärta hördes fortfarande hennes blåsljud hon har (detta går vi på hjärtultraljud typ en gång per år, varannat år ungefär).

Vid längd- och viktkontrollen var hon 113,6 cm lång och vägde 18,4 kg. Hon var vid den kontrollen alltså 7,5 år gammal. Vi diskuterade och tittade på vad hennes beräknande slutlängd kan komma att bli – om hon följer sin kurva enligt Turners syndrom – tillväxten. Då kommer hennes slutlängd att bli cirka 140-145 cm lång. Och läkaren tittade även på Marys och Ebbas tillväxtkurvor. Hon beräknade att den som kommer att bli längst av dem tre är Ebba. Sedan Mary och kortast skulle då bli Samantha.

Överlevare, hur tänker jag då?

Hur menar jag med att jag och Samantha är överlevande? Hur sjutton kan jag ”titulera” oss så?! Joo.. Jag kan nog lättast visa er det med statistik.

  • 1 av 2000-2500 (forskare säger olika men det är däromkring) levande födda flickor föds med syndromet.
  • 20% av oss med TS har hjärtproblematik (därför är ett UKG /EKG standard vid upptäckten av syndromet).
  • 95-100% har någon form av tillväxthämning. Man har sett att en flicka med en ”obehandlad” TS blir normalt 20 cm kortare än sina systrar.
  • Av 100 graviditeter där fostret har TS, är det enbart 1-2 graviditeter som når fullgången tid och föder fram en levande bebis med Turners syndrom. Mer än 98% slutar alltså i missfall. 75% av dessa missfall är mellan veckorna 16-40.
  • Spontan pubertetsdebut ses hos ca 5-17 % av flickorna, men många stannar upp och de behöver substitueras för att uppnå en komplett utveckling.
  • Av alla med TS är det enbart 2% som får spontana graviditeter.
  • 98% beräknas vara infertila sedan födseln.
  • Det är 115 kvinnor med Turners syndrom i Sverige som fött barn sedan 1973-2006. Totalt 208 barn.
  • Hos det fåtal kvinnor som blir spontant gravida är missfallsfrekvensen hög: 45 procent jämfört med 26 procent vid äggdonation.
  • Det är högre risk att drabbas av vissa följdsjukdomar om man har TS. Bland annat föreligger det 15-50% att ha glukosintolerans. 10% får diabetes typ 2. Förhöjda leverenzymer drabbar 50-80% av alla med Turners syndrom. Hela 60% av alla med Turners syndrom är så kallade ”öronbarn” som små, dvs får multipla öroninflammationer som barn. 50% av alla med TS har hörapparater vid 50 års ålder då vi drabbas i högre grad av åldersrelaterad hörselnedsättning, tidigare i livet, än andra. Celiaki ses hos 4-6% av alla med TS.

Att slåss mot alla odds

Såå.. Hur förklarar denna statistik min titulering som överlevare? Joo…

Jag föddes i en fullgången graviditet. Efter födseln fick mina föräldrar veta att jag har Turners syndrom. Bara där har jag slagit oddsen – 98% av graviditeterna med en Turner-flicka slutar ju i missfall! Det vill säga att jag var en av två procent som överlevde min egna födsel.

Jag fick både spontan pubertetsstart (fick till och med bromsa den i 2-3 år!) och började ha mina menstruationer regelbundet – utan hjälp av vården. Jag var alltså en av 5-17% som fick spontan pubertetsdebut.

Inte nog med det -jag är 1 av 2 % som blivit gravid spontant. Fyra gånger dessutom! Och med alla graviditet har det slutat med en levande född flicka efter en fullgången graviditet. Missfallsrisken för spontana graviditeter hos en TS-kvinna är ju så hög som 45 %. Jag har haft turen att inte ha ett enda missfall.

Samantha föddes som en av två procent levande födda TS-flickor. Hon föddes, trots ”hennes egna” risk att graviditeten skulle avsluta i missfall / MA var så hög som 98% OCH(!) min missfallsrisk på 45%. Man kan lugnt säga att Samantha fick slåss för sitt liv redan i livmodern.

Vill du läsa mer om Turners syndrom kan du läsa här.

Från ofrivilligt barnlös till fyrabarnsmamma

9 svar

Jag skulle vilja dela med er av min resa i livet. Av att gå från ofrivilligt barnlös till fyrabarnsmamma. Men… Jag är ju bara 30?! Hur kan jag ha hunnit med att vara ofrivilligt barnlös?! Jag är förvisso ”bara” 30. Men om jag under hela uppväxten fått veta att jag minsann inte skulle kunna få barn på egen hand, biologiskt sett… Det gör något med en, det ger en känslan av att inte kunna komma förbi det. Jag såg ingen lösning. Jag skulle aldrig ana att jag skulle gå från ofrivilligt barnlös till fyrabarnsmamma. Hur skulle det gå till, jag som inte kunde få biologiska barn på naturlig väg…

Läkares kommentarer under uppväxten

  • ”Du kommer troligtvis inte kunna få egna barn.”
  • ”Det går inte att frysa in dina ägg.”
  • ”Har du pojkvän?” (Mitt svar: Nej..) ”Då kanske det är dags nu att hitta en pojkvän så att du kan skaffa barn, om du vill det, innan det är för sent.”

Dessa saker jag skrev i listan är meningar som några läkare har sagt till mig. Men det har också varit tydligt att de inte trott så mycket på möjligheten för mig att få egna barn. Detta då jag har Turners syndrom, där 98% av alla som föds med syndromet, föds infertila. 98 procent! Vilket ju innebär att det är endast 2% som är fertila.

Adoption då? Eller äggdonation?

Jag växte alltså upp med tanken om att jag inte skulle kunna bli biologisk mamma. Jag skulle aldrig kunna föda fram egna barn. Eller kanske, via äggdonation och sådant men… inte med mitt egna barn. Adoption tänker kanske några? Ja, jag drog faktiskt upp den tanken med Micke tidigt i vårt förhållande men det visades snart att vår ålderskillnad satte käppar i hjulet. Man behövde vara över 25 år gammal och under 40 år. När jag var 26 så var ju Micke 46. Så redan där krasades den drömmen också, redan då jag som 17-åring blev tillsammans med Micke (som då var 37 år).

Vi blev tillsammans våren 2008. I augusti 2008 åkte jag till Umeå för min sista Turner-kontroll på barnmottagningen. Två år tidigare hade jag fått frågan om jag hade en pojkvän.. Och även kommentaren om att kanske det var idé om att skaffa en nu för att eventuellt kunna få barn. Nu hade jag en pojkvän, vid detta besöket. Men… Varken han eller jag var så speciellt sugna på hela processen som krävdes just då – med undersökningar, spermakontroller, äggfunktionaliteten och sådant. Vi hade ju bara varit tillsammans i ett halvår då. Det kändes inte riktigt aktuellt då och jag trodde ändå inte just att jag skulle orka igenom en process som ändå skulle sluta i att jag inte skulle kunna få egna barn.

Från att vara ofrivilligt barnlös

Här stod jag nu. En ofrivilligt barnlös tjej (kvinna). Året blev 2012. Jag och Micke hade varit tillsammans i 4 år. Gifta i ett av dessa år. Den våren hade jag gått till MVC / kvinnohälsovården i Huskvarna. Mötte en läkare som faktiskt hade rätt stor kunskap om Turners syndrom och vad det innebär för fertiliteten hos kvinnan. Vi hade påbörjat undersökningar och kontroller, efter sommaren (2012) skulle jag få börja med extra hormoner för att öka möjligheten till graviditet.

Men… Det var någonting annat den sommaren som skulle komma att ta min uppmärksamhet, mina tankar och min energi. Efter att ha försökt i åtminstone 2-3 år aktivt, med ägglossningstester, gravidietsstickor och en alltjämt sorgsenhet lades nu alla dessa tankar åt sidan. Min pappa fick åka in akut och var endast en timme från att ha kommit in försent. Min pappa höll på att dö. Han låg på IVA i flera dagar. Pappa hade då fått blodförgiftning i hjärtsäcken, blodproppar och ja något mer men som jag i dagsläget glömt. Jag och Micke åkte upp och tillbringade en ”lång-helg” uppe hos honom och resten av familjen. Vi åkte hem dagen efter pappas födelsedag (som vi hade spenderat med honom på sjukhuset) och hade sedan mycket kontakt. Vi var ju ändå över 100 mil ifrån honom.

Ett plus på stickan

Pappa fick så småningom komma hem men då han fortfarande var kvar på sjukhuset plussade jag på stickan. Jag hade alltså gått från ofrivilligt barnlös till att nu vara gravid med ett barn. Jag?! Skulle jag verkligen bli mamma, i en spontan graviditet – med ett barns om var mitt biologiska?! Det var knappt jag trodde det. Allt var så stort att det var knappt att jag kunde ta in det. Allting var så overkligt. Det var pappa som var den första som fick veta det – efter Micke. Pappa grät i telefonen, så rörd blev han.

Från ofrivilligt barnlös till fyrabarnsmamma

Idag har jag alltså gått från ofrivilligt barnlös till fyrabarnsmamma. Jag är alltså idag otroligt stolt och glad över att vara mamma till fyra fantastiska döttrar. Alla har kommit till på naturlig väg, och överlevt sina spontana graviditeter. De är alla mina biologiska barn, till 100%. Jag kunde inte vara lyckligare.

Den första snön

1 svar

Jag ler när jag är ute nu. Snön. Kylan. Det är den första snön Michaela får uppleva. Det är nu vintern börjar på allvar känner jag. Men jag hade helst haft mer snö och kyla. Jag, som är en norrlänning, trivs med massor av snö så man kan leka i snön. Jag vill göra snöänglar och snögubbar med barnen. Jag vill åka snowracer och stjärtlapp. Dricka varm choklad ute i kylan intill en öppen eld. Åka bakom en skoter i hög fart. Slalom, åka snowboard…

Men nu är.det som det är. Jag får vara glad över den snön som har kommit. Det är trots allt den första snön för den här vintern. Jag är tacksam för möjligheten att kunna leka med tjejerna och kunna visa dem vad och hur jag lekte som liten.

Härlig men svettig årstid

På ett sätt är vintern en otroligt härlig årstid. Med snön och alla utelekar man kan ha för sig. Men samtidigt… Den värsta jag kan tänka mig (som småbarnsförälder i alla fall) med alla kläder och lager på lager principen… Jag hinner bli svettig innan jag fått på alla 4 tjejerna och mig själv och kommit utanför dörren. På sommaren är vi ute betydligt mer för det känns som mer frihet och lättare att kunna vara.mer spontan i utflykterna.

Den första snön är här

Den första snön är här och jag tycker om det. Det gör det ljusare ute på morgonen och livar upp stämningen hos folk man möter. Man får leenden av främlingar. Jag har sett gamla gubbar ta upp snö i handen och le av gamla minnen. Jag blir nostalgisk och tänker tillbaka på hur jag grävde grottor o snön tillsammans med mina syskon då vi var små.

Vilken årstid tycker du om? Eller är du som jag och gillar varje årstid – på olika sätt?

En återgång till rutinerna

Kommentera

Nu blir det en återgång till rutinerna här hemma. Allting som varit upp och ned under jullovet vänds nu tillrätta igen. På ett sätt är det detta som behövs för barnen, rutiner. Jag har märkt att det blivit för mycket av det goda under lovet. För sena kvällar, på tok för sena morgnar som resulterat i bruncher istället för frukostar. Det är ju absolut sådant som brukar bli när barnen har lov, det är så de ”vilar ut”. Men, nu behöver vi vända tillbaka på allting igen.

Under våren kommer det dessutom bli lite annorlunda än vad det varit under hösten, för tjejerna. De kommer att få gå på fritids / förskolan lite – vissa dagar i veckan. Detta då jag ju kommit in på en fristående kurs som jag ska läsa på distans, via Malmö Universitet. Det är en kurs som behandlar ämnet ”Förskolans yngre barn och hur man kan jobba med dem”, kort sagt. Jag tror absolut den blir givande och jag ser fram emot kursstarten den 18 januari.

En återgång till rutinerna för alla

Nu då jag börjar studera och barnen är tillbaka på skolan och förskolan (ja, Michaela är ju hemma med mig hela våren också) så blir det absolut en återgång till rutinerna för oss alla. Inte bara detta med att vi kliver upp i tid för skolan, det blir även en återgång till rutinerna kring läxläsning, fotbollsträning och andra aktiviteter efter skoltid. Ja, vi har Corona som påverkar oss än men jag känner att fotbollsträningen är bra om den får fortsätta för Samantha – så länge det är okej. Den börjar om igen på torsdag nästa vecka och kommer då hålla till utomhus.

… och på tal om Corona!

Igår var det ju starten på munskyddsanvändandet i kollektivtrafiken (vilket jag skrev om HÄR!). Imorse var min ”första tur” med munskyddet. Vi var cirka 10 stycken resenärer som borde ha haft munskydd i bussen imorse. Ja, vi var inte fler än så men mellan klockan 07.00 och 09.00 ska vi väl alla ha det, som är födda efter 2004?! Eller har jag missuppfattat det? Nåja, av alla dessa så var det JAG som hade munskydd, en annan hade dragit upp sin halsduk som skydd… That’s it. Inte undra på att antalet smittade ökar, när folk inte lyssnar och inte bryr sig om varandra. Är det verkligen ett sådant samhälle vi lever i?!

Rekommendationer att använda munskydd

1 svar

Felaktig användning av munskydd – skyddar dig inte

Från och med idag är det rekommendationer att använda munskydd i kollektivtrafiken. Detta är mellan klockan 07.00-09.00 på morgonen och 16.00-18.00 på eftermiddagen. Jag vet inte hur det gick idag med användningen men… Jag tror verkligen att stora delar av befolkningen inte tagit reda på hur man ska använda munskyddet på rätt sätt. Eller så kanske de skiter i det. Tror de verkligen att de är oövervinnerliga? För det finns vissa saker jag har retat mig på – hos de som faktiskt använt munskydd under vintern.

Det finns de som har tagit av sig munskyddet vid busshållplatser för att röka en cigarett. Och direkt efter cigaretten drar de på sig samma engångsmunskydd igen. Då skyddar den inte, vill jag bara påpeka. Det är lika illa att en som har på sig ett munskydd tar av sig det för att äta mat. Och sedan drar på sig samma munskydd igen. Och ja, jag tänker även på de munskydd som är av tyg. För de ska ju tvättas varje dag och inte användas mer än i fyra timmar i stöten, utan minsta lilla pillande på den. För har du pillat på den är den förbrukad.

Rekommendationer att använda munskydd, på rätt sätt!

Rekommendationer att använda munskydd? Javisst, men använd dem på rätt sätt. Annars kan smittan spridas vidare. Och håll avstånd trots munskyddet! I och med bilderna här nedan och filmen så vill jag verkligen belysa vikten av att använda munskyddet på rätt sätt. Tänk på att sprita händerna före och efter användningen. Såhär: Sprita händerna –> ta på munskyddet (håll i snörena) –> sprita händerna. Och samma procedur när det ska tas av. Men när du tar av det så lägg det i en avfallspåse direkt och knyt påsen direkt!

Hoppas verkligen att det sprids, informationen om hur man använder det på rätt sätt – för att undvika att istället sprida mer smitta omkring sig för att man är oförsiktig med användandet av munskyddet.